Sven-Erik Österbergs arbetarbakgrund - och avsaknad av akademisk utbildning - är idag ganska sällsynt i den politiska elitens Sverige. Men när allehanda experter nu tillfrågas om trolig ny partiordförande för (s) är det han som oftast nämns. Räcker han till för den posten? 

Frågan är i flera avseenden idiotisk. I ögonen på en medial elit i Stockholms innerstad står han sig förstås dåligt - han är liksom inte en av dem. Han semestrar - eller gjorde i alla fall det - till och med i husvagn på Öland, vilket i deras ögon är ett kulturellt brott (ett hus på Gotland smäller långt högre). När det nu börjar hetta till i efterträdarfrågan anar man onekligen ett litet mått av klassfördomar när det gäller Österberg. Men det kan vara till hans fördel: Skulle han ha modet att göra minsta lilla av sina klasserfarenheter skulle han framstå som en ny röst i det politiska livet. 

Är han med sina 55 år för gammal? Tja, åldern i sig är oväsentlig. Men det är ett svaghetstecken att det inte står nya, ivriga generationer och väntar på att ta makten och ledningen i det socialdemokratiska partiet. Huvudproblemet är att en stor generationslucka existerar inom partiet. De som trädde fram från slutet av åttiotalet, under nittiotalet och 00-talet, var oftast starkt (och ibland extremt) präglade av de marknadsliberala vindarna. Kritikerna av detta gallrades ut, eller gav helt enkelt bara upp när de märkte att karriärvägarna uppåt stängdes. Under samma era gick dessutom den fackliga grenen av rörelsen in i ett tillstånd som ideologiskt ofta måste betecknas som zoombie-liknande: LO:s ledning slutade ställa krav på partiet, blev följsam - samtidigt som flera förbundsordföranden tog sina tydliga steg högerut på den politiska skalan. Mest svajig där har IF Metalls Stefan Löfvén visat sig vara. 

Ekande tomt alltså i de ideologiska hallarna. Praktiskt taget all systemkritik borta - och därmed också en försvagning av den realpolitiska fantasi som bara kan uppstå i ett starkt idépolitiskt magnetfält. 

Det ojas ibland över ”vänstern” inom rörelsen. Sanningen är att det knappt finns någon sådan kvar. Jo, den märks ännu av på rörelsens basnivåer och alltmer bland de allra yngsta, inte minst i tidskriften Tvärdrag. I själva verket är det ett av rörelsens största problem, att den pragmatiska mitten i partiet i några decennier enbart utsatts för påverkan från den långt mer livaktiga högerkanten i partiet. Och då har den alltid kunnat räkna med stöd från borgerliga medier. De ständiga ropen på ”förnyelse” är, vilket jag påpekat några gånger på den här sidan, ett kordord för högervridning. Kulmen på hela denna utveckling nåddes kanske i höstas, när det uppdagades hur Svenskt Näringsliv via PR-bulvaner och s-märkta högersossar betalat för operation högervridning av partiet. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Villaägare i storstäder, som Sahlin knackar dörr hos då hon kampanjarbetar, måste rösta på partiet med entusiasm och inte, som nu, av uppoffring. S ska ta farväl till återinförd förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och borttagande av jobbskatteavdrag. ...

Borg håller nämligen på att ge Sverige ekonomiska problem. Det kan låta konstigt, eftersom svensk ekonomi och statens finanser är starka. Men det är det som är problemet. För han borde göra något åt nackdelarna med ekonomins överhettning. En är de hö...

Som jag skrev inledningsvis i denna artikelserie tyder ingenting på att den nya rovdjurspolitiken är mer förankrad än den gamla. Det är inte konstigt. Grundproblemet kvarstår ju: landsbygden utarmas och så länge inget görs åt det kommer vargen att fu...

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson föll inte in i den generösa avtackningskören. Hans bidrag till Sahlin blev ett utlåtande över henne som hans och hans partis främsta inspiratör för det som de är emot, nämligen det mångkulturella Sverige. Åkesson o...